I FRI ÖVERSÄTTNING, utställning i Benhuset, Stockholm 2022
Lovisa Johansson och Carina Nyberg
Lovisa Johansson och Carina Nyberg
Vi närmar oss det närliggande, det till synes obetydliga, lyssnar och söker tolka, hitta rätt ton.
Vilka berättelser bärs fram till mig av materialet i min hand?
Varifrån kommer det?
Hur låter formen?
Vad tecknar ljudet?
Materialet talar i lager av betydelse och mening.
Genom att lyssna knyter jag an och blir infäst i den verklighet vi delar.
Genom att göra försöker jag förstå.
Från varsin utgångspunkt undersöker vi översättning som metod.
I växelspelet mellan idé och material låter vi materialet vara den drivande parten.
Vilka berättelser bärs fram till mig av materialet i min hand?
Varifrån kommer det?
Hur låter formen?
Vad tecknar ljudet?
Materialet talar i lager av betydelse och mening.
Genom att lyssna knyter jag an och blir infäst i den verklighet vi delar.
Genom att göra försöker jag förstå.
Från varsin utgångspunkt undersöker vi översättning som metod.
I växelspelet mellan idé och material låter vi materialet vara den drivande parten.
STÖRRE EKIPAGE
Surra, snurra, samtala, översätta, fram och tillbaka
mellan mig och materialet
mellan mig och naturen
mellan mig och de händelser som sker under processens gång.
Ett ständigt pågående eko som reflekteras
med små variationer, förvridningar, förvrängningar.
En överföring och en brottningsmatch
mellan min kropp och trädets kropp
mellan min kraft och vilja och virkets kraft och vilja.
Att lyssna
med örat tätt intill
med nosen tätt intill
som en hund känner vittring
En sinnlig läsning
Bristningar, försök och misslyckanden, närkontakt
Det heta virket som kött i min hand
Njutningen i ögonblicket då motståndet ger med sig och virket låter sig formas.
Jag tycker om att bygga objekt såsom en växt eller ett träd växer. Grundidén finns infäst i fröet men vilken form trädet faktiskt får beror på väder och vind, jordmån och blixtnedslag – omständigheternas komplexa väv.
Jag skissade en form i ateljén, tänkte att det skulle bli ett litet hus med kupol, men det såg ut som en humla. Och den dagen när jag gick hem längs med Årstaviken såg jag dem – humlorna, hur de flög och kämpade från blomma till blomma, rytmen i deras rörelse genom luften. Intrycket fick följa med tillbaka till ateljen och knuffa processen vidare. En tredjedel av maten vi äter har pollinerats av insekter, utan dessa små varelser skulle vi svälta. Men vem är liten och vem är stor? Kanske är naturen alltid större.
Surra, snurra, samtala, översätta, fram och tillbaka
mellan mig och materialet
mellan mig och naturen
mellan mig och de händelser som sker under processens gång.
Ett ständigt pågående eko som reflekteras
med små variationer, förvridningar, förvrängningar.
En överföring och en brottningsmatch
mellan min kropp och trädets kropp
mellan min kraft och vilja och virkets kraft och vilja.
Att lyssna
med örat tätt intill
med nosen tätt intill
som en hund känner vittring
En sinnlig läsning
Bristningar, försök och misslyckanden, närkontakt
Det heta virket som kött i min hand
Njutningen i ögonblicket då motståndet ger med sig och virket låter sig formas.
Jag tycker om att bygga objekt såsom en växt eller ett träd växer. Grundidén finns infäst i fröet men vilken form trädet faktiskt får beror på väder och vind, jordmån och blixtnedslag – omständigheternas komplexa väv.
Jag skissade en form i ateljén, tänkte att det skulle bli ett litet hus med kupol, men det såg ut som en humla. Och den dagen när jag gick hem längs med Årstaviken såg jag dem – humlorna, hur de flög och kämpade från blomma till blomma, rytmen i deras rörelse genom luften. Intrycket fick följa med tillbaka till ateljen och knuffa processen vidare. En tredjedel av maten vi äter har pollinerats av insekter, utan dessa små varelser skulle vi svälta. Men vem är liten och vem är stor? Kanske är naturen alltid större.
Foto: Inu Enescu
